Maria W Horn

Den vita duvans lament är en sångcykel som ihop med ljus och elektroniska klanger bildar en audiovisuell installation, specifikt komponerad för cellfängelset Vita Duvan i Luleå. De intagnas enskilda röster, representerade av högtalare placerade i fängelsets olika celler, bildar tillsammans en melodiskt flätande och långsamt framåtskridande harmonik, strävsamt vittnande om en gemensam erfarenhet. Varje enskild stämma strävar efter denna gemensamhet, men hindras genom arkitekturens påtvingade isolation. Ljusets vita och blodröda sken för tankarna till dygnets cykliska skifte mellan ljus och mörker. Som utgångspunkt för Den vita duvans lament har Horn försökt leva sig in i tillvaron för den enskilda fången, vars första tre år ofta tillbringades i total isolering, under vilka all kontakt med andra fångar var strikt förbjuden. Hur påverkas ett medvetande av den sensoriska deprivering som en isoleringscell innebär? Tystnaden och ovissheten, det knappa utrymmet vars enda indikation på tidens gång är dagsljusets cykler. Fångbiografier och förhörsprotokoll vittnar om hur den otillräckliga näringen, kvavaluften och totala frånvaron av stimulans tvingade fångarna att utveckla strategier för att stimulera hjärnan för att inte drabbas av psykos.

Det gamla cellfängelset Vita Duvan i Luleå är det enda svenska fängelse som byggts med inspiration av den brittiska filosofen Jeremy Benthams Panoptikon. Den cirkulära fängelsekonstruktionen med sin centrala övervakningsplats var menad att skapa känsla av osynligt allvetande vars huvudsakliga funktion var att göra de intagna medvetna om att de ständigt kunde vara övervakade, utan att ha något sätt att kontrollera om så verkligen var fallet. Genom det västerländska bestraffningssystemets omfattande reformering från 1700-talet och framåt kom de tidigare kropps – och skam – straffen att ersättas med nya teknologier för social kontroll genom rumslig isolering och övervakning. Cellfängelsets innanmäte sågs som ett effektivt och ljudlöst maskineri, vilket genom isoleringen – denna mardröm för själen – gradvis skulle åstadkomma en inre förändring av fången.

I sitt konstnärliga arbete intresserar sig Horn för den mänskliga perceptionen, hur musikaliska ytterligheter som hög densitet och snabba förändringar kontra långsamma skiftningar och minimal stimuli, kan skapa synergieffekter i samverkan med andra medium. Hennes produktioner sträcker sig från rent elektroniska stycken i erkanal och installationer till audiovisuella verk och samarbeten med dansare, solister och ensembler.

Maria W Horn (f. 1989, Härnösand) är tonsättare med fokus på elektroakustisk och audiovisuell musik, verksam i Stockholm.

Som en del av Vävda sånger, i samarbete med Statens konstråd.

Verk

Den vita duvans lament, 2020
Elektroakustisk komposition för åtta stämmor, syntes, ljus

Plats

Vita Duvan, Luleå
21.11–14.2 2020