LB°18 Konstnärer

ARKIV

Em’kal Eyongakpa

Em'kal Eyongakpa, nkawriters t_iv/ nɛwɛt mmɨk 27ii/ bɛtok babhi_babhi-bɛrat XXI-r [babhi-manyɛp/ babhi-bawɛt], 2017 – pågående, Havremagasinet, Boden. Foto: LKP

Em'kal Eyongakpa (f. 1981, Manyu, Kamerun) närmar sig det upplevda, det okända och kollektiva historier genom repetition och transformation.

Eyongakpa inspireras av urfolks kunskapssystem, etnobotanik, praktisk mykologi och teknologi. Hans installationer är ofta sammanvävda upplevelser som gör verkens gränser otydliga. Presenterade som transkriberingar av redan utforskade områden och processer imiteras och skapas delar som uppstår naturligt vid processer och skeenden.

Visas på Havremagasinet i Boden

nkawriters t_iv/ nɛwɛt mmɨk 27ii/ bɛtok babhi_babhi-bɛrat XXI-r [babhi-manyɛp/ babhi-bawɛt], 2017 – pågående.
Ljudskulpturer, träplattformar, ammunitionslådor, ammunitionsbehållare, anpassade plattformar, militärhjälmar, mekaniska skrivmaskiner, membranofoner, stelnade växtfibrer, nät, rör, vatten, elektronisk gränssnitt, UV-index. Nyproducerat verk i samverkan med Luleåbiennalen 2024.

I slutet av november 2023 spenderade Eyongakpa tid i ett flyktingläger i sydöstra Nigeria där han under de senaste åtta åren utformat platser för samskapande forskningsprojekt. Under sin vistelse genomförde han inspelningar med tvångsförflyttade kunskapsbärare från ‘ekoi’-grupper i Kamerun. Under senare delen av december samma år besökte Eyongakpa Boden och Jokkmokk i Norrbotten. I båda dessa regioner utforskade han urfolkens samhällsbevarande traditioner, samt metoder för nödvärn och självbestämmande, vilket ledde honom till att undersöka kopplingar mellan rytmiska strukturer och muntliga kommunikationsmetoder.

Under sina vistelser i flyktinglägret i sydöstra Nigeria, fick Eyongakpa lärdom om en naturlig vibration som lokaliserats omkring Biafrabukten, en bred vik som ligger vid den innersta delen av Guineabukten, som är känd för att vara den tredje största oljereserven i Västafrika. Det intressanta fenomenet med Biafrabuktens naturliga vibrationer har mätts till att inträffa i intervaller, mellan 26 och 28 sekunder (0.036–0.038 Hz). Dessutom tros de vara genererade av reflekterande stormvågor, som i sin tur härstammar från vädersystem som till exempel tropiska stormar eller orkaner, som sprider sig över havsytan och interagerar med havsbottens topografi. När vågorna når grund kan de studsa tillbaka mot ytan, vilket i sin tur skapar en rytmisk pulsering i vattnet.

Viberationerna, trummorna och skriftspriket Nsibidis glyfer, formar tillsammans stommen för skapelser bestående av abstrakta markeringar och skrifter, och en ny variant av polyrytmiska hybridinstrument som kallas Nkawriters – som tillsammans utgör grunden för verket som visas på Havremagasinet. Nkawriters är hybrider mellan polyrytmiska trummaskiner och instrument, skapade med inspiration från urfolkens membranofoner (slagverksinstrument) och mekaniska skrivmaskiner.

I verket presenteras nya sorters instrument som varierar mellan specialbyggda plattformar med ljudöverföringsanordningar till membranofoner med resonatorer som inkluderar militärhjälmar, kalebasser och stelnade växtfibrer. Verket spelar upp vibrationerna från Biafrabukten, som ett ljud att begrunda i dialog med inspelningar från olika akustiska utrymmen i Boden, från vattnet under isen till ljudupptagningar från Rödbergsfortet.

Eyongakpa omtolkar ett av utställningsrummen på Havremagasinet till en tillflyktsort som liknar en grotta med ett ljudlandskap i flera lager av olika medier i form av ljud, ljus och rörelse, som skapats av konstnären tillsammans med människor han mött under sina resor. Under besöket i Boden uppmärksammade han en skylt intill Rödbergsfortet med texten “Område förbjudet för utlänningar”. I Eyongakpas fortsatta utforskande av fortet och inspelningar med specialgjorda instrument, förmedlas tankar om en främmande vibration från Guineabukten, främmande (Afrikanska) kroppar, främlingar hemma och utomlands, både bokstavligt och metaforiskt, men framförallt i relation till invandringen av människor till Boden.

Em'kal Eyongakpa närmar sig det upplevda, det okända och kollektiva berättelser genom rituellt användande av repetition och förvandling. Han inspireras av kunskapssystem hos urfolk, etnobotanik, tillämpad mykologi och teknologi.

Em’kal Eyongakpa har examina i botanik och ekologi från University of Yaoundé och har haft residens på Rijksakademie Van Beeldende Kunsten i Amsterdam. Eyongakpas verk har visats på biennaler såsom Ijssel Biennial, NL (2023), 39th EVA international biennial, IE (2021), 13th Sharjah biennial, UAE (2017), 32nd Bienal de São Paulo, BR (2016). Eyongakpa är känd för sina oberoende konstcentrum och platser för gemensamma forskningsprojekt såsom KHaL!SHRINE Yaoundé (2007–2012), Bɔ Bɛtɔk / ɛfukuyu, Guineabukten/ Västeuropa (2017–).

Med stöd av

Mondriaan Fonds och Amarte Fonds.